Häradshävding blev bonde med fru
År 1939 när Gustav och Vera Ramsay köpt och övertagit Hästnäs gård var det med tre små flickor och även tjänstefolk som kom med över från krigets Finland. Gustav hade adliga anor, var uppvuxen i herrgårdsmiljö på Dalsbruk och blev jurist. Han arbetade på bank när andra världskriget bröt ut. Då bodde han med sin unga familj i Helsingfors, fru Vera och de tre små flickorna Maria, Anne och Elisabeth. Han blev inkallad till det finska vinterkriget mot Ryssland 1939. Krigsupplevelserna vid fronten ville han aldrig prata mer om senare i livet. Gustav överlevde kriget och fick möjlighet att bli lantbrukare på Hästnäs. Hans dröm om att få leva i det fria och odla - i stället för instängd med juridiska luntor - blev verklighet.
Hans fru och min mormor Vera var uppvuxen i Stockholm på Kungsholmen, som då till stor del ägdes av hennes familj (därav namnet Bolinders plan) och på Lidingö. Med ett arv från industrifamiljen Bolinder, på pappans sida, bidrog hon i hög grad till att hon och Gustav kunde köpa Hästnäs. Vid flytten från Helsingfors till Hästnäs följde också tre kvinnor med som arbetade för Ramsays: Helmi, Miili och Rakel. De tre kom sedan att bo och arbeta på Hästnäs. Rakel som var yngst av de tre kom att bli en mycket avhållen barnflicka till min mamma och hennes systrar. Rakel gifte sig med en ung man från trakten, Alvar Nilsson, och de bodde med sina barn i rättarbostaden fram till 1966.
Under krigsåren 1940-1944 var det ont om fordonsbränsle och bilen på Hästnäs ställdes av, berättas det. Då var det hästen Bruno som drog vagnen - eller släden - till skolan med barnen och med mjölken till ålderdomshemmet i Mariefred. ”Man fick ej ha någon större brådska dåförtiden, ty det fanns fyra grindar att öppna och stänga mellan Mariefred och Hästnäs”, skriver Gustav.
Enligt gamla fotografier och muntliga berättelser var Hästnäs under andra världskriget också en fristad för ett antal finländska krigsbarn som skeppades över Östersjön undan kriget. Det finns också minnen av författare och kompositörer som bjöds in till gården för att under perioder bo och skapa i en rofylld miljö. Det var också en tid under andra världskriget när livet på Hästnäs till stor del bestod av självhushållning.
Gustav fortsätter i sin skrift att berätta om när jordbruket under 1950-talet undan för undan försämrades. Det blev alltför litet och olönsamt. Han och Vera började bli till åren komna. Döttrarna hade flyttat hemifrån. Någon självklar arvtagare till gården fanns inte. Då föddes tanken på att ”den vackra naturen och läget vid sjön skulle vara lämpligt som sommarnöje för flera”. Lantbruksnämnden tillfrågades och fann området med långa stränder invid Mälaren idealiskt för fritidsboende.
”Så kom det sig att den mark som jag nu berättat om blev uppdelad på många ägare… Det gläder de gamla ägarna om Hästnäs kommit till nytta och nöje, att fritidsbygga och bo på gamla Hästenäset”. Så avslutar min morfar Gustav sitt föredrag vid Hästnäs Tomtägareförenings årsmöte i ABF-husets Fabiansal, Stockholm den 27 mars 1963.
>ladda ned scannat häfte<
